Alla dessa drömmar och tankar...

Nästan där, vid den efterlängtade v. 12. Då man äntligen sakta kan börja andas ut.

Men innan dess det jobbiga nupp testet. Minns alldeles för väl den dagen i mars då jag naiv klev in och entusiastiskt hoppade upp på ul bordet, bara för att några minuter senare få hjärtat krossat.

Risk 1:2, är det ens möjligt? Tydligen, och det blev min verklighet. Såklart. Vilket jävla år; sambons mamma går bort, hans mindreåriga, nu mera föräldralösa syskon blir våra "tonårsbarn", man blir gravid, och fostret har fel på generna. Orättvist, visst. Meningslöst? Nej, jag är stark nu. Starkare.

Vi fixar detta.

Det är snart 2010, och 2010 kommer bli ett mycket bättre år. Det måste det bli. Det måste bli bra nu. Vi har fått vår dos; nu är det vår tid att vara lyckliga.

Tänker på det lilla grynet som växer där inne. Äntligen. Måste du bara vara frisk, lilla du.

Blodprovet är redan tagit. Nackspalten mäts om två veckor. Måste den vara liten. Snälla. Alla säger; glöm det som varit och blicka framåt -- och jag försöker, God knows, jag försöker. Jag vill. Men om nätterna drömmer jag. Om breda nackspalter, och foster som inte fick växa upp.

Men jag tänker också på brösten, på magen, på grynet inom mig. Allt växer, förbereder sig, viskar till mig att det blir bra nu. Var lugn, var lycklig.

Måste vara positiv, måste glömma det som varit. Måste fokusera på det som komma skall.

Grynet. Som bara för några veckor sedan var litet som ett knappnålshuvud, och som i juni blir vår första son eller dotter. Ja, så blir det. Så måste det bli. Längtar. Hoppas. Ber.