All denna oro

Till och från känner jag mig orolig för saker som har med bebisen i magen att göra. Jag tror att det är nåt dåligt för att han rör sig på ett visst sätt, att jag kommer bli sängliggande för att jag har så ont i bäckenet, att det är nåt fel på mig eftersom det gör ont inne imagen när han sparkar, att magen växer för fort eftersom jag tycker den är så stor osv...

I morse var jag hos barnmorskan, och hade laddat med ett gäng oroande frågor. En halvtimme senare gick jag därifrån med en normal mage, ett normalt barn och funderingen om jag oroar mig i onödan alldeles för ofta?

Foglossningen ja... "Oj det gjorde ont när jag tryckte där?" frågade hon när magen skulle mätas och jag halvskrek. "Ja det är ju tråkigt, bered dig på att det inte kommer bli bättre..." var svaret. "Undvik att gå i trappor". Men jag bor ju 4 trappor upp utan hiss...

Suck... nähä. Så jag ska gå runt och vara tjurig i 10 veckor för att jag har ont? Måste hitta ett lyckorus jag kan ta till när jag är på väg att säga nåt dumt. Smärta kan verkligen få mig att säga dumma saker och få kort stubin.

Sjukgymnasten nästa!