ÄL nu på Söndag...

Åter igen är allt förplanerat,

massor med vitaminer och allt annat man kan ta för att öka chanserna för graviditet,

har stenkoll på ÄL-dagarna och vilken dag som är storst chans att bli gravid,

har "bokat in" hela helgen med att med gämna mellanrum kunna smita undan en stund och se om man kanske kan få till ett plus sen.

Jag fattar egentligen inte varför jag tillåter mig själv att tro på att detta är gången vi ska bli gravida... Men det är väl för att även att det hade varit 1 på 1000000000 så är det ändå en 1:ta där ibörjan, är det ändå lönt att hoppas då?

Egentligen har man väl slutat hoppas för längesen, men man kan ju inte/man vill ju inte tro på att det ska vara helt kört ändå..

Även att jag vet hur fullständigt nedslagen man känner sig när mensen likförbannat kommer varje j*vla månad ändå, trots alla försök, så vill man inte ge upp helt.

Men det är ju som självtortyr att genomgå samma smärtsamma visa varje månad, att man tillåter sig själv att ändå hoppas...

Jag vill ju bara ha barn med mannen jag älskar... Varför ska det behöva vara så fruktansvärt jobbigt?!

=(