akutbesök

Efter att inte ha varit det minsta orolig sen jag fick reda på att vi ska ha barn igen så fick jag världens chock igår. Är ensam hemma då sambon är hos sin mamma flera timmar bort och helt plötsligt känns det som om jag har kissat ner mig. Kollar direkt och inser att det visst var blod. Sprang in på toan och det bara forsade. Självklart fick jag fullständig panik och visste varken ut eller in. Lyckades med darriga händer få tag på pappas sambo som skjutsade mig till akuten, och där fick träffa jättesnäll personal som verkligen gjorde allt dom kunde för att det skulle kännas lite bättre.

En timme senare fick jag komma in och göra ett ultraljud med läkaren. Hon verkade nästan lite smått chockad över hur mycket jag blödde hon med. Men ändå kunde man se ett litet tickande hjärta och en sprattlande bebis. Snacka om förvåning! Jag var ju helt övertygad om att jag fått missfall och hade till och med i mitt huvud försökt komma på hur jag skulle berätta för sambon att det bebisen inte lever.

Tydligen ligger min moderkaka väldigt lågt och det är därför jag blöder. Har fått tabletter som ska få blödningarna att sluta och förbud att anstränga mig för mycket. Nu måste man vänta tills KUB-testet den 16e för att få veta mer.

Att jag kunde ha sån tur att ha fått en så glad nyhet när så många andra som kommer i samma läge får veta att bebisen inte lever.

Tack fina mamma med sambo körde flera timmar för att vara med mig ifall dom skulle behövas och lillebror som också var på sjukhuset när jag kom ut. Fina älskade familj.