Åhhh, värk å oro

Går in i v 35 idag å nu börjar det verkligen att bli verkligt. Åhhhhh, jag vet att man inte får tänka så men vad har jag gett mig in på????? Elliott suger musten ur mig fortfarande. Ingen ro någonsin. Nu sedan han sov middag (peppar peppar) så har han visserligen varit jätte go å gått å lullat omkring lite själv. Hjälp mig å slänga i tvätt i maskinen osv. Goding. Men detta med hans sömn knäcker mig. Då jag fick reda på att jag va gravid så tog jag liksom förgivet att han skulle sova hela nätter. I alla fall några i veckan, men han har inte sovit en enda hel natt i sitt liv. Å det blir ju bara värre. Vaknar flera gg å bara gnyr å gnäller. Å där får jag ligga å vagga i flera timmar innan han somnar igen. Jag vägrar ju liksom att gå upp vis 3-4 på natten. Han gör ju så nästan varje natt så jag vill ju inte göra det till en vana att vi går upp. Å snart har jag en till som kommer att äcka mig flera gg per natt. Gubben e ju inte direkt världens bästa hjälp heller. Han blir ju bara irriterad på lillfisen när han e sådär jobbig på dan. Så då tar jag ju honom hellre. Nä. Jag e så rädd för att gå in i väggen. Att jag kommer att bli totalt utbränd. Jag e ju så trött redan. Å så all skit som e runt bostad å liknande gör ju inte att man blir positivare. Nä nog gnällt för nu. Måste skriva av mig ibland bara. Kram på er