Ägguttag, befruktade ägg och insättning av embryo

Ägguttaget gick bra så när som på att jag blev illamående av det morfinliknande lugnande medel som jag fick intravenöst. Hann se hur de tömde två äggblåsor sedan fick jag bara koncentrera mig på att inte kräkas. Glad över att det äntligen var klart och jag kunde resa mig blev jag istället svimfärdig. Tydligen sänker 'morfinet' även blodtrycket och jag har lågt redan innan. Det var sköterskan som hann se hur mitt ansikte förlorade färg och trycket ned mig i stolen igen. :)

Vi fick bara sex ägg, men av dessa sex lyckades fem bli befruktade och det är bra. Dag tre kom vi tillbaka för insättning och fick veta att alla ägg (embryon) klarat sig bra men att vi hade tre jättefina ägg. Ägget de skulle sätta in var ett riktigt, riktigt fint ägg - ett toppägg poängterade de för oss flera gånger. Normal delning efter tre dagar är 8 och vi hade 10. Sedan poängsätts kvaliten på ägget med hjälp av 1, 2 (även 3 tror jag) och sedan även plus och minus. Ungefär som gamla betygssystemet. Fast här var det bra att ha så lågt som möjligt. Vi hade två ägg med 10, 1, +. Vilket tydligen är jättebra! Med tanke på vår ålder så var det fantastiskt att höra.

Min J fick dessutom höra att han hade extremt många, fina och pigga spermier. De visade hans spermaprov och jämförde med normala värden. Han låg över normalvärdena på samtliga. Mängden spermier visade sig vara dubbelt så många och de var dessutom nästan dubbelt så pigga än normala. Ni förstår att vi var nöjda. Hade han varit hemma hade han gått ut på gården, vrålat rakt ut och slagit sig för bröstet. Det är jag helt säker på! Nu kallar jag honom för sperma-Tarzan och han har inget emot det. :)

Själva ägginsättningen är ju ganska odramatisk och gör inte ont alls. Däremot blir man så känslosam. Det är ett litet liv om än så litet och det är en del J och en del jag. Det stoppar in det och sedan får vi se det på ultraljudsbilden. Man kunde urskilja en svag cirkel, som en liten glasblåsa med ett litet riskorn som lyste vitt i mitten. Vi skrattade med tårar i ögonen och J höll på att klämma sönder min hand.

Det här är ju lite speciellt - verkligen. När man försöker på naturlig väg så ser man ju aldrig de befruktade äggen på det här viset. Man är inte ens medveten om att de existerar i ens kropp förrän senare. På både gott och ont. Nu är man tyvärr extremt medveten och känner efter hela tiden. Trots att man försöker undvika att tänka för mycket.

Ett tag fick jag för mig att det lilla livet lämnat min kropp. Jag kände mig tom. Nu har magen blåsts upp igen och brösten ömmar igen. Så nu har hoppet väckts igen. Det kanske finns kvar där inne?! Eftersom man går på hormoner och har gått på hormoner så påverkar dessa kroppen och din kropp är inte som den hade varit i normala fall. Inget av det jag känner kan vara tecken på en graviditet utan bara de tillförda hormonerna som spökar.

Det blir en lång väntan till graviditetstestet. Jag intalar mig varje dag att hur det än är så kan jag inte påverka detta. Det blir som det blir.

Våra fyra ägg som blev kvar, valde de att långtidsodla. Vi har precis fått veta att bara ett ägg hade tillräckligt bra kvalitet för att klara nedfrysning efter långtidsodlingen. Vi hade hoppats på två men ett är bättre än inget. Det är så man får se det. Om vårat toppägg, det lilla livet, inte överlever i min kropp nu så har vi en möjlighet till utan att behöva börja om från början. Om det nedfrysta ägget klarar upptiningen förstås.

Annars är det på't igen!

Kram på er