Å vad detta suger energi ur mig!

Jag avskyr att kliva upp på morgonen och känna lukten av unken, ostädad lägenhet . Det är ofta så hemma hos oss. "Ingen" har orkat gå ut med komposten så det stinker gammal mat blandad med den intorkade disken på diskbänken. Det ligger brödsmulor överallt. I tv-rummet är allt en enda röra, gamla koppar och glas på bordet. Soffkuddarna ligger på golvet. Gamla sockar ligger hoprullade i en hög på golvet.

Sambon har haft värsta glidarveckan, han njuter till fullo av att få vara hemma ensam på kvällarna var tredje vecka då jag jobbar eftermiddag. Då är det stora tv-spels veckan och inget annat kan komma i vägen. Varken tvätten i källaren eller nåt annat som har med ordning och reda att göra.

Det är inte det att jag missunnar honom den här egentiden. Men jag gillar inte att han slipper undan hela tiden. Jag har ett tungsamt jobb och är extra trött veckorna då jag jobbar kväll. Jag hinner inte göra allting hemma själv. Det skulle vara så skönt att få komma hem någon gång och känna lukten av nystädat! Det var väldigt länge sedan han gjorde något sådant på eget initiativ. Kattlådan sköter han med bravur, det är det enda som är med på måste-listan. Nu då jag inte kan göra det själv. (Man ska ju undvika hantering av kattlådan under graviditeten eftersom man kan få i sig bakterier som inte är bra för bebis).

Jag avskyr när toan är ostädad, intorkad tandkräm och skäggstubb i handfatet. Kattsand på golvet. Fy.

Ofta när jag känner den här irritationen komma över mig så brukar det bli en diskussion. Sambon tycker att han visst hjälper till, men att han aldrig hinner göra någonting eftersom jag alltid gör det innan. Å då tycker han att jag beskyller honom helt i onödan eftersom han hade tänkt göra det, men jag hann före.. Men hur jäkla länge ska jag vänta på att han ska ta itu med städningen då? Ska man inte städa toan minst en gång i veckan? Hos oss behövs det på grund av att vi har två små söta katter som drar runt med både kattsand och hår. Det blir fort dammigt. Sen är det ju det här med eget ansvar också, det fallerar på så många punkter.

Ibland känner jag mig som värsta morsan som bara går runt och gnäller hela tiden. Och som det verkar så är allt jag säger och ber om bara surr i öronen. Det går in genom ena örat och ut genom det andra. Det är så frustrerande när man har tvättat, hängt tvätten, sorterat och vikit den snyggt och prydligt. Den enda min kära sambo behöver göra är att lägga in den rena tvätten i garderoben. Men gissa vad, tvätten hamnar aldrig där. Den hamnar på golvet, eftersom det är bekvämare att lägga ner tvätten där än att gå två meter från sängen och lägga in den på rätt ställe. GHAAAHHHH!!!

Torsdagar när jag börjar bli som tröttast, det är då jag skulle behöva den där assistansen. En hjälpande hand, någon som ser att jag också har behov av att göra något annat än tänka på städning. Jag vill ju ha det snyggt och rent inför helgen. Man ska ju inte behöva skämma ögonen ur sig om man får oväntat besök. Det är så frustrerande det här. Å samtidigt så ska jag försöka hålla mig lugn och inte stressa så mycket. Det går inte. Inte när det ser ut som det gör. Jag kan inte känna lugnet förrän jag fått ordning här hemma och tyvärr så tryter det både på humöret och orken.

Jag älskar min sambo och jag vet att jag betyder allt för honom. Men ibland är han bara så jäkla borta... inne i sin lilla bubbla. Jag får gång på gång spräcka den bubblan och försöka göra mig hörd. Varför ska allt vara så svårt ibland?

Jag är en superwoman som klarar det mesta själv. Men ibland vill jag också bara släppa allting och veta att det löser sig ändå.

Någon som känner igen sig? :)

http://idapockolus.blogspot.com/