....

Jag fick mot all förmodan ett jobb. De behövde extra folk på ett ställe så de fick ringa in massa folk.

Jag har varit där i tre veckor, första veckan var underbar. Skithärliga människor.

Andra veckan... Det var ett helvete. Kände mig fortfarande ny och helt vilsen, vilket jag gör denna vecka också fast jag kan ju ändå lite mer.

Men förra veckan fick jag jobba med en man, från första stund har han ogillat mig av någon anledning, vilken vet jag inte för jag har inte gjort något. Så fort det blev fel då blev han besvärad och irriterad.. Ingen förståelse för att jag är ny. Andra dagen på jobbet grät jag och ville bara därifrån, blev lättad när en kom och fråga om jag ville byta arbetsuppgift, givetvis.. Såååå jävla skönt. Tog ledigt på fredagen för att jag inte stod ut. Kunde inte klara en dag till med den mannen. Jag kände mig totalt värdelös. Men trodde de var jag som var känslig, men idag kom han när han börja sitt skift, pratade med kollegan och han sa att det varit en dryg dag och det har de, jag hade inte gjort ett fel, så frågade gubben om det var mitt fel, ja svarade den andra mannen, (skojade gjorde han det vet jag). Då sa han att allting är hennes fel och pekade på mig, jaha sa jag. Ja, nästan allting är ditt fel tror jag sa han då. Jajja, visst, han kanske också skoja men det tror jag inte en sekund på. Jag försöker vara glad och trevlig, men glöm det härdanefter, får jag mer jobb så ska jag se till att jag aldrig behöver jobba med honom igen, jag vägrar.

Jag vill inte gå till elelr från jobbet och må dåligt/gråta.

Enda anledingen jag kan komma på att han skulle ogilla mig för, det är för att jag är TJEJ. Vissa gubbjävlar kan ju inte acceptera tjejer på sina arbetsplatser.

Och jag har valt en mansdominerande branch där det finns många sådana gubbjävlar men det är en helt annan sak!