5 veckor kvar

Och så välkommnas v 35, vilket innebär bara 5 veckor kvar till BF!!! Vet att man ska tänka på att många går över tiden men det existerar verkligen inte i mina tankar, ungen ska ut på dagen eller innan!! Haha!

Så då har lite panik börjat att infinna sig, ska jag hinna fixa klart allt? Är vi verkligen redo? Kommer allt att gå bra? Hur ont kommer det verkligen att göra? Kommer jag att ta till mej ungen direkt? Kommer allt att fungera med amning osv...Tror att mycket kommer att falla sig naturligt sedan när bebis är här men är verkligen svårt att föreställa sig hur allt kommer att bli när jag inte vet vad jag kan förvänta mej.

Pratade med en vän om att om någon nu skulle be mej att välja mellan bebis och min sambo så skulle jag inte tveka utan min sambo betyder så mycket mer för mej. Missförstå mej inte, bebis är efterlängtad och på något vis redan nu älskad men jag känner att relationen till min sambo är så mycket starkare. Har läst att man kan känna så efter förlossningen med innan man kommer in i allt och omställningen. Jag tänker absolut inte att jag inte kommer att älska mitt barn när han kommit till oss. Jag älskar att känna hur han rör sig i magen och längtar efter att få ligga och snusa på honom, hans egna doft och att få se hur han ser ut. Men tror att det har att göra med att jag själv inte riktigt ännu tagit in att jag ska bli en mamma, Och just ordet mamma är så känslofyllt och har så stor innebörd att jag har svårt att säga det högt. Kommit på mej själv när jag pratar med magen att jag säger "sparkar du på matte nu" stället för mamma. Haha

Mycket som snurrar och kanske är jag inte ensam om dessa tankar?