5 dagar

5 dagar utan barn på sjukhuset, att lämna en 6 veckors bebis hemma och ett barn på 17 månader hemma när man är tvungen att bli inlagd är inte lätt kan jag säga, jag har missat så mycket, framförallt med den lilla det känns skit jobbigt.Men jag har också missat massor med den stora.

Jag mår bättre för stunden ch har fått komma hem på permission över helgen, dock går jag bara på hög dos av kortison just nu, jag har inga stopp medicin mot magsjukdommen känns bra men ändå grymt jobbigt då de inte vet vad dem ska ge mig, jag är rädd för konsekvenserna av denna permission och vill gärna inte bli inlagd till nästa vecka igen fast jag vet att mina värden inte kommer att vara bra, men jag har liksom inte tid vi har inskolning för Julia nästa vecka, Jnas är ledig den veckan också vilket är skönt det men sen börjar han jobba på ett nytt jobb och kan inte vara ledig, som tur är så säger alla att dem kan ta ut ledigt för att hjälpa mig vilket känns toppen bra det att man vet att man har hjälp.

Men detta med hjälp, hjälper ju inte riktigt det heller utan jag vill liksom bli så frisk så jag orkar med livet själv igen och inte vara beroende av alla andra, jag orkade inte ens hämta ut min egen medicin idag så sambon fick åka och göra det, det är ju liksom inte så jag vill ha det. Men jag får också ta och acceptera att jag är drabbad av en obtligsjukdom och leva på hoppet om att dem hittar rätt medicin till just mig då jag har fått biverkningar av det mesta dem har gett mig.

Nej ett liv med två små barn och en ny obotlig sjukdom är inte lätt framför allt när kroppen inte kan ta upp så mycket näring, och dem vägde mig idag och jag väger 53 kilo och är 170 lång dock tror dem att jag samlat på mig vätska från kortisonet och egentligen väger mellan 45-50 kilo utan vattnet och ännu sjunker min vikt, vart kommer detta sluta?

http://Susse.blogg.se