3-års trots och syskonbråk

Vissa dagar funderar jag på vad jag tänkte, när jag bestämde att 3 barn i dagisålder var en bra idé...samtidigt som jag har full förståelse för hur jag tänkte de dagarna som barnen är nöjda och glada.

Minstingen har påbörjat trotsåldern för fullt, skitsur om han inte får som han vill, eller inte klarar det han har tänkt att göra. Vill inte sitta vid matbordet och äta,speciellt inte där tallriken står och vill absolut inte ha just det besticken. Och tillsammans med storebror på snart 5, blir det fort krig eftersom de inte leker på samma sätt. Storebror vill att lillebror ska leka som han vill och då blir lillebror arg, och då är vi igång med ett bråk som kan fortsätta mest hela dagen och en mamma som tappar humöret pga att jag är så grymt sliten, har ont överallt och är full av graviditetshormoner som just nu lever sitt eget liv. Dessa dagar undrar jag vad jag gav mig in på när jag sa till min mann att jag absolut ville ha ett tredje barn.

Så kommer dessa underbara stunder då mina charmtroll leker tillsammans tyst och lugnt och har det jättekul tillsammans utan att bråka alls. När trosåldertendenserna är glömda för stunden och alla är glada och pratar och myser. När vi sitter tillsammans i soffan, jag och mina pojkar, och spänt pratar om lillebror som snart ska födas och de är lika intresserade som jag. Eller när de bara vill sitta i min famn och mysa ett litet tag. Just dessa dagar och stunder påminns jag om varför jag vill ha ännu ett barn. Jag hoppas bara att det blir fler och fler av dessa dagar ju äldre barnen blir.

Måste iaf erkänna att en 5-åring, en 3-åring och en sparkande höggravid mage är nästan mer än jag kan hantera vissa dagar, iaf då pappan i familjen aldrig är hemma. Men det är väl bara att bita ihop. Imorgon får jag dock en belöning i vardagen då jag får iväg och kolla på vår nya stjärna igen när jag ska på ett nytt ultraljud.