39+3

Är det någonting den här graviditeten lärt mig så är det att inte döma innan man gått en mil i den personens skor. Kunde inte för allt i världen förstå varför många mådde så dåligt graviditetens sista veckor och bara klagade på att ungen inte kom ut, minns mycket väl hur jag tänkte att "jamen vafan, man VET ju att bebisen kommer ut snart, någon vecka mer eller mindre är väl ingen fara". HAHAHA säger jag åt det, jag går snart upp i atomer känns det som - och ja, jag vet mycket väl att min bebis inte kommer stanna där inne för alltid, men det kan verkligen kännas så ibland. Hopplöst. Inte ett enda tecken på att förlossningen är nära, ingen slempropp, inga förvärkar, ingenting. Å andra sidan försöker jag se det positivt - jag har inte haft ont en enda gång än!

Det här blev ett väldigt flummigt och osammanhängande inlägg, är helt rörig i skallen för tillfället. Försöker att sova mycket för att få dagarna att gå, det funkar rätt bra, fast hjärnan blir till mos av det.

Ha det bra allihopa :)