22+2
smultrongryn · 2014-07-20 · 808 visningar
Att ha en ettåring och samtidigt vara gravid är inte någon barnlek, att dessutom ha världens foglossning och försöka hålla skenet uppe är inte alls det lättaste när det faktiskt gör svin ont.
Men bebisen i magen mår bra och leker rövare därinne dygnet runt tror jag minsann, inte en lugn stund och jagar bara i v23! Galet att man kan känna och se det så kraftigt redan. Magen buktar ut flera centimeter när bebisen bråkar runt därinne.
Men ledighet i all ära! Känns så skönt att jag faktiskt varit hemma hela sommaren, hade nog inte alls orkar annars. Och rädslan att föda tidigt är inte heller något som gör det lättare att ha en vanlig vardag.
Jag är helt enkelt skit rädd att det ska bli allt för tidigt! Vill verkligen inte vara med om en prematur födsel igen.. Känns som de flesta i min omgivning inte alls förstår min bifogade rädsla. Men har man inte själv fött tidigt så kan man inte förstå hur det faktiskt är. Ändå var min son väldigt stor och stark för tiden. Men att ha sitt nyfödda barn på ett sjukhus i tre veckor är hemskt, och att dessutom inte få bo där med barnet är ännu värre.
Jag vet inte alls om jag kan hantera det igen, jag kommer gå under. För hur gör man är man har ett barn hemma och ett på sjukhus? Hur klarar man av det? Och att jag dessutom ska plugga under hela graviditeten och tiden efter förlossningen gör mig ännu mer särrad ifall att bebisen blir en prematur.
Så mycket känslor och tankar som far runt att man blir helt knäpp, allt löser sig ju hur det än blir.. Och tur är väl det.
Men bebisen i magen mår bra och leker rövare därinne dygnet runt tror jag minsann, inte en lugn stund och jagar bara i v23! Galet att man kan känna och se det så kraftigt redan. Magen buktar ut flera centimeter när bebisen bråkar runt därinne.
Men ledighet i all ära! Känns så skönt att jag faktiskt varit hemma hela sommaren, hade nog inte alls orkar annars. Och rädslan att föda tidigt är inte heller något som gör det lättare att ha en vanlig vardag.
Jag är helt enkelt skit rädd att det ska bli allt för tidigt! Vill verkligen inte vara med om en prematur födsel igen.. Känns som de flesta i min omgivning inte alls förstår min bifogade rädsla. Men har man inte själv fött tidigt så kan man inte förstå hur det faktiskt är. Ändå var min son väldigt stor och stark för tiden. Men att ha sitt nyfödda barn på ett sjukhus i tre veckor är hemskt, och att dessutom inte få bo där med barnet är ännu värre.
Jag vet inte alls om jag kan hantera det igen, jag kommer gå under. För hur gör man är man har ett barn hemma och ett på sjukhus? Hur klarar man av det? Och att jag dessutom ska plugga under hela graviditeten och tiden efter förlossningen gör mig ännu mer särrad ifall att bebisen blir en prematur.
Så mycket känslor och tankar som far runt att man blir helt knäpp, allt löser sig ju hur det än blir.. Och tur är väl det.
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.