21+5
Jungfru_Maria · 2010-10-21 · 477 visningar
I onsdags förra veckan så var jag och min kusin och hennes 8-månaders dotter och åt kinamat. Vi kom sent på lunchen så maten var ljummen, men vi var så hungriga att vi inte tänkte på det. Åt biffsoppa, friterad kyckling, och friterad räka. På kvällen så blev jag enormt dålig i magen. Sen dess har jag inte kunnat äta utan att få extremt dålig mage. Har dock bara kräkts två gånger, i fredags och igår.
Igår fick jag nog och beställde tid hos doktorn. Hade väntat mig att det skulle gå över, och jag jobbade hela helgen som vanligt, dock utan att det blev bättre. Hos doktorn såg de att jag gått ner 400 gram, vilket i sog inte är speciellt mycket, men som gravid borde jag ju gå upp i vikt och inte tvärtom. Doktorn (som alltså inte är någon barnmorska) tyckte att jag var klen i kroppen (väger 65,1 på mina 174 cm, vilket är mitt normala BMI). Hon kände på livmodern och tyckte att den var liten för att vara vecka 22. Hon såg jätteorolig ut och skrämde såklart upp mig och min pojkvän jättemycket. Vi fick en remiss till sjukhuset för att få gå till en gynekolog som kunde se att allt var okej med barnet, plus för att ta prover. Det gick ju inte att utesluta listeria, salmonella mm...
Träffade en jättebra barnmorska som först frågade mig varför jag trodde att jag skickats till henne. Jag sa att jag inte visste. Att jag antog att det var för att se att mitt barn mådde bra. Sen fick jag göra ett ultraljud, och hjärtat sog som det skulle och han såg ut att ha det bra, och rörde sig mycket under tiden vi var där men även före och efter. Så jag visste ju iallafall att han levde, vilket var skönt eftersom jag blivit så skrämd av doktorn.
Hon tittade så att min livmodertapp inte var öppen (vilket den tydligen kan bli om man har mycket diarré, eftersom man vanligen har det precis innan förlossning för att rensa tarmen), men den var sluten och "lång och hård". Hon kände på magen och sa att allt såg mycket bra ut. Fick även göra kissprov, och det var inget fel på det. Hon gav mig tips på hemmagjord vätskeersättning, sa att hon tyckte att jag skulle äta som vanligt men dricka MYCKET. Och kissa minst en liter om dagen.
Tog sedan en massa blodprov. De hittade inga vener som vanligt och stack mig två gånger i armen och en i handen utan att komma åt. Då började det flimra framför ögonen och jag kände att jag försvann. "Sänk stolen" sa jag, men den var trasig. Min pojkvän bara skrattade åt mig och kallade mig mes. Jag var inte där. Var så nära att svimma och det tog några minuter innan jag återfick synen och hörseln. Sjukt obehagligt. Hade inte ätit något på hela dagen och klockan var runt två. Fick en annan sköterska som undrade om jag ville ligga ner när hon stack. Ja tack. Det ville jag gärna. Min pojkvän höll mig i handen och sjöng lite för mig. Sköterskan skrattade och sa "om någon hade gjort så för mig hade jag svimmat".
Gick och hämtade provrörsgrejer till avföringsprovet jag skulle göra hemma. Gjorde ett igår kväll och ett idag. Kanske det äckligaste jag gjort, men bara jag blir frisk så gör jag vad som helst. Ska lämna dem imorgon.
Inbillar mig att jag har blivit lite bättre sen jag började dricka vätskeersättning. Men det är nog för att jag äter mindre. Idag åt jag kokt ris och kokta morötter till middag. Drack vatten till det. Men magen verkar ha blivit lite, lite lugnare. Dessutom har jag legat ner väldigt mycket.
Nu hoppas jag bara att jag tillfrisknar, att det inte är något allvarligt, och att jag snart kan börja äta normalt igen så att jag går upp i vikt. Klappar magen och längtar efter min lilla bebis.
Men aldrig mer att jag kommer att gå och vänta på att bli bättre, inte nu när jag är gravid och har ansvar för en försvarslös liten människa. Doktorn vet bäst, inte Google, inte något forum och definitivt inte jag själv.
Tänk på det, alla ni därute. Ring doktorn om ni inte mår bra. För minsta lilla. Det kostar lite pengar, men vadå. Har man inte råd att lägga ut den kostnaden så har man inte råd att ha ett barn. Det är värt alla pengar i hela världen att få ett friskt barn och en frisk graviditet. Tyvärr var jag dum och tänkte på pengarna, men nu i efterhand så känner jag mig enormt dum och snål och korkad.
Igår fick jag nog och beställde tid hos doktorn. Hade väntat mig att det skulle gå över, och jag jobbade hela helgen som vanligt, dock utan att det blev bättre. Hos doktorn såg de att jag gått ner 400 gram, vilket i sog inte är speciellt mycket, men som gravid borde jag ju gå upp i vikt och inte tvärtom. Doktorn (som alltså inte är någon barnmorska) tyckte att jag var klen i kroppen (väger 65,1 på mina 174 cm, vilket är mitt normala BMI). Hon kände på livmodern och tyckte att den var liten för att vara vecka 22. Hon såg jätteorolig ut och skrämde såklart upp mig och min pojkvän jättemycket. Vi fick en remiss till sjukhuset för att få gå till en gynekolog som kunde se att allt var okej med barnet, plus för att ta prover. Det gick ju inte att utesluta listeria, salmonella mm...
Träffade en jättebra barnmorska som först frågade mig varför jag trodde att jag skickats till henne. Jag sa att jag inte visste. Att jag antog att det var för att se att mitt barn mådde bra. Sen fick jag göra ett ultraljud, och hjärtat sog som det skulle och han såg ut att ha det bra, och rörde sig mycket under tiden vi var där men även före och efter. Så jag visste ju iallafall att han levde, vilket var skönt eftersom jag blivit så skrämd av doktorn.
Hon tittade så att min livmodertapp inte var öppen (vilket den tydligen kan bli om man har mycket diarré, eftersom man vanligen har det precis innan förlossning för att rensa tarmen), men den var sluten och "lång och hård". Hon kände på magen och sa att allt såg mycket bra ut. Fick även göra kissprov, och det var inget fel på det. Hon gav mig tips på hemmagjord vätskeersättning, sa att hon tyckte att jag skulle äta som vanligt men dricka MYCKET. Och kissa minst en liter om dagen.
Tog sedan en massa blodprov. De hittade inga vener som vanligt och stack mig två gånger i armen och en i handen utan att komma åt. Då började det flimra framför ögonen och jag kände att jag försvann. "Sänk stolen" sa jag, men den var trasig. Min pojkvän bara skrattade åt mig och kallade mig mes. Jag var inte där. Var så nära att svimma och det tog några minuter innan jag återfick synen och hörseln. Sjukt obehagligt. Hade inte ätit något på hela dagen och klockan var runt två. Fick en annan sköterska som undrade om jag ville ligga ner när hon stack. Ja tack. Det ville jag gärna. Min pojkvän höll mig i handen och sjöng lite för mig. Sköterskan skrattade och sa "om någon hade gjort så för mig hade jag svimmat".
Gick och hämtade provrörsgrejer till avföringsprovet jag skulle göra hemma. Gjorde ett igår kväll och ett idag. Kanske det äckligaste jag gjort, men bara jag blir frisk så gör jag vad som helst. Ska lämna dem imorgon.
Inbillar mig att jag har blivit lite bättre sen jag började dricka vätskeersättning. Men det är nog för att jag äter mindre. Idag åt jag kokt ris och kokta morötter till middag. Drack vatten till det. Men magen verkar ha blivit lite, lite lugnare. Dessutom har jag legat ner väldigt mycket.
Nu hoppas jag bara att jag tillfrisknar, att det inte är något allvarligt, och att jag snart kan börja äta normalt igen så att jag går upp i vikt. Klappar magen och längtar efter min lilla bebis.
Men aldrig mer att jag kommer att gå och vänta på att bli bättre, inte nu när jag är gravid och har ansvar för en försvarslös liten människa. Doktorn vet bäst, inte Google, inte något forum och definitivt inte jag själv.
Tänk på det, alla ni därute. Ring doktorn om ni inte mår bra. För minsta lilla. Det kostar lite pengar, men vadå. Har man inte råd att lägga ut den kostnaden så har man inte råd att ha ett barn. Det är värt alla pengar i hela världen att få ett friskt barn och en frisk graviditet. Tyvärr var jag dum och tänkte på pengarna, men nu i efterhand så känner jag mig enormt dum och snål och korkad.
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.