2012 - Mirakel och död
jvsm · 2012-12-31 · 369 visningar
2012 startade, som oftast, med att jag var sjuk. Gick igenom två omgångar infuensa över jul/nyår och början av januari. Måtte pyton. När mensen inte kom i januari antog vi att det berodde på sjukorna. En vecka gick. Två veckor också. BIM+13 sa jag till maken att vi kanske ska köpa ett graviditetstest "just in case"? Så vi for till apoteket och gjorde det. Planerade att ta det morgonen efter, en torsdag. Var upp och kissade vid två på morgonen och såg då att jag blödde. Först trodde jag att det nog var mensen som äntligen kommit, men under morgontimmarna insåg jag snabbt att det inte var mens. Det blödde mer och luktade järn. Så när klockan slog åtta ringde jag gynmottagningen, den privata jag besökt något år tidigare. Fick en tid redan vid 9 så vi åkte dit, maken var hemma sjuk från jobbet så han fick släpa sig in i bilen men körde iaf mig. Jag satt som på nålar.
Fick träffa en äldre manlig gyn, en gammal ungersk farbror, så min man och han kom genast överens. Förklarade att min mens varit sen och jag nu blödde men att det inte kändes som mens, mest på lukten. Så jag fick klättra upp i gynstolen, bad om ursäkt för allt blod (det är pinsamt nog ändå att ligga där tycker jag). Och efter lite klämmande på mig blev det vul, livmodertappen var stängd och hård. Och där, på skärmen... fick vi se en liten ärta!!! 6+4 visade mätningen men vi såg inga hjärtslag. Han bokade in en ny tid en vecka senare och sa att man ibland inte ser hjärtat så där tidigt, och att jag skulle vila, inte lyfta, inget sex, ingenting, och åka in till akuten om jag inte slutade blöda.
Men sluta blöda gjorde jag. En dag senare var det inget blod på bindan längre. Så blev det äntligen torsdag igen och vi åkte in och tittade på Ärtan igen. Och den här gången slog hjärtat därinne! Åh lycka!! Mirakel! Sju och ett halvt år efter att jag slutat ta mina p-piller, två år efter att kvinnlig gyn sagt åt mig att jag nog inte kan bli mamma eftersom jag har "stor äggstockar" (vilket den manliga gyn:en, den fd överläkaren på förlossningen, inte såg något av alls!) - var det ÄNTLIGEN något som levde i mig. Vårt mirakel! Vår älskade, älskade ärta!
Här hade 2012 kunnat fortsätta riktigt bra. Men det gjorde det inte. V10+1 låg jag på golvet i vardagsrummet och hade ont i magen. Mådde urk och hade sjukanmält mig. När maken kom hem från jobbet började jag blöda igen. Åkte in till akuten direkt och fick nästan genast komma in i ett rum. Kom en liten kvinnlig syriansk gynkvinna, världens goaste. Hon kramade min hand, stöttade och peppade, och så tittade vi på VUL. Och Ärtans hjärta slog fortfarande därinne!
Hon sjukskrev mig ytterligare två veckor, sa att jag kanske blöder några dagar men har det inte slutat blöda om fyra dagar får jag komma tillbaka. Jag blödde i tre dagar till. När helgen kom kändes det dock... fel. Svårförklarat men jag kände mig inte gravid längre. På måndagmorgonen ringde jag åter gynmottagningen och fick komma in och träffa den andra gynekologen där. Han kunde kallt konstatera att det inte längre fanns några hjärtslag hos Ärtan längre... Fick remisser för provtagning av hormonnivåer (två stycken med tre dagars mellanrum) och en ny tid hos min ordinarie gyn därefter.
Jag tog mig ut på gatan innan tårarna började forsa. Tog en halvtimme innan jag klarade av att köra vidare till sjukhuset för provtagningen. Även där började jag gråta. Världens gulligaste undersköterska, Jessica tog hand om mig. Några dagar senare satt vi där igen för provtagning och då fick jag komma in till henne direkt, fastän det inte var mitt könummer. Åter hos min gyn visade proverna mycket riktigt att graviditen var avslutad. Hormonnivån hade mer än halverats på tre dagar och när han gjorde nytt vul hade embryot dragit ihop sig, typ börjat skrumpna.
En vecka senare blev jag skrapad. En både hemsk och fin upplevelse. Tjejerna på avdelningen var jättegoa, och jag blödde bara några timmar efteråt. Sedan att jag hade migrän efter sömnlös natt, att gyndoktorn som opererade inte ens hälsade på mig innan och operationen var tre timmar försenad var en annan sak. Mars började med tårar.
Det kom aldrig någon mens efter skrapningen. När mensen inte kom i månadskiftet köpte jag först graviditetstester som var negativa, sedan ägglossningstester. Dagen efter att jag och maken haft det mysigt var ett av äl-testerna plötsligt positivt! Bara så där. När jag var på koll på vårdcentralen en dryg vecka senare tog min doktor graviditetstest på mig. Och det var positivt! Hoppsan. Då skulle jag varit i 3+3. Bara en vecka senare började jag tyvärr blöda igen. Med facit i hand skulle vi verkligen låtit livmodern vänta de tre månader som gyn rekommenderade efter skrapningen. Jag blödde i 18 dagar. Efter 13, den 13 maj, fick jag missfall. Var ute och gick med maken och kameror i ett av våra naturreservat när jag vek mig dubbel av smärta. Tog två steg till, och vek mig dubbel igen. Sedan kände jag hur något "pressades ur mig". Sa till maken att nu fick jag nog missfall, så han hjälpte mig till bilen och så åkte vi direkt hem. Lyckligtvis hade jag ju binda på mig eftersom jag redan blött lite i flera dagar. Väl hemma satte jag mig på toa och drog ned byxorna... Och där låg vad som skulle blivit ett barn. Lite större än ett ägg - alltihop på en gång. En klump i mitten och sedan som ett blodigt, trådigt ägg runtom. Bara sådär, allt på en gång. Jag var lite fascinerad över denna geletrådiga blodklump men sedan slängde vi den. Några dagar senare åkte jag till min gyn för koll. Allt hade kommit ut och nu fick jag verkligen strikta order om att vänta, låta kroppen läka.
Så det gjorde vi. Fick mens i juni och juli. Semestern sista veckan i juli inföll med ägglossningen så vi hade sex varje dag i åtta dagar. Visade sig 11 augusti att vi inte lyckats - då kom mensen. Kanske hade det inte kommit något ägg? vem vet. Runt 20:e augusti började jag ta äl-testerna som jag hade kvar. På söndagmorgonen den 26 augusti fick vi en glad gubbe, vilken tur att vi myst kvällen innan! :-) Det gick några veckor, mådde urk, som jag ofta gör, stressade med ny praktik, möten hos AF och fick en ny doktor på vårdcentralen. 11 september hade jag möte med AF och 12:e hade jag tid på vårdcentralen. På morgonen den 12:e september fick jag ett fint positivt graviditetstest! :-) Hade inte sovit något men det var en glad Zombie som en timme senare träffade min nya doktor på vårdcentralen. :-)
Veckorna gick, började känna mig gravid, brösten blev ömma, mådde lite illa då och då. Så plötsligt en dag fick jag blod på pappret när jag torkade mig efter att ha kissat. Humöret dök. Jag bara skrek. Maken fick komma in och titta. Sedan började vi gråta. Var då i 6+0. Morgonen efter ringde jag min gynmottagning och bokade in en tid hos min gyn några dagar senare. Det var två väldigt nervösa människor som klev in på hans mottagning klockan åtta på morgonen den onsdagen. Men det vi fick se var en liten skalbagge, ett Kryp, med pickande hjärta! <3 Blev sjukskriven en månad, order om att komma tillbaka om blödningarna blev värre, eller åka till akuten.
Några dagar senare kom den där hostan som jag nu haft hela hösten. Vårdcentralen konstaterade virus, inget att göra. På måndagen efter (7+1) började jag blöda mer igen och eftersom min gyn inte jobbar måndagar åkte vi till akuten. fick träffa en blond kvinna denna gång (minns inte namnet) och där på vul fick vi se TVÅ fostersäckar!!! Den ena var dock tom, men i den andra pickade Krypets hjärta fortfarande så fint! Älskade, älskade Krypet! <3
Med Ärtan hade jag skrivit in mig på en MVC som jag blivit rekommenderad men de var hemska där, stöttade ingenting och var faktiskt rent otrevliga. Inskrivningen började ex med publik invägning vid entrén.... Bara för att jag är tjockis betyder inte det att jag inte har känslor, och vägas inför publik är verkligen INTE min grej, kände mig djupt förödmjukad. Så nu rotade jag runt tills jag hittade en annan bm att skriva in mig hos, en som dessutom hade både hemförlossning och hemlik förlossning på BB, dvs att hon följer med och är den som tar hand om förlossningen. Vi skrev in oss där i v9, vi har inte ångrat oss. Min BM, Carina, tror visserligen mycket på naturens egna krafter vid förlossning, hyberbirthing, akupunktur, ja hon har till och med en Budda på sin mottagning - men vi känner oss trygga med henne, vi känner att visst, hon kostar, men hon vet vad hon pratar om. :-) Redan några dagar senare började foglossningen, ingen rolig historia men med ny mjukare säng försvann iallafall foglossningen runt svanskotan, däremot kom den i blygbenet några veckor senare, och den har jag ännu kvar, lite värre för varje vecka...
I vecka 11+3 hade jag återbesök hos min gyn. Blödningarna hade avtagit nu och var nästan obefintliga. Min gamla gubbgyn kunde bara konstatera att Krypets lilla hjärta pickade på därinne! <3 Vi fick se en liten sprattelgubbe, armar och ben rakt ut från kroppen, som de här små träfigurerna man hängde på väggen som barn, med snöre i som man drog i för att få armar och ben och sprattla! Han noterade också det där paketet mellan benen och sa att "Det här är nog en liten pojke". Vi log stort, både jag maken och gyn! Vi avslutade besöket med att säga "vi ses om ett år". :-) För då ungefär skulle det bli lagom med koll ett par månader efter förlossning... :-)
Veckan efter var det KUB. Fick gå dit själv eftersom tiden var uselt placerad och maken inte kunde ta heldag ledigt från jobbet (han jobbar i Stockholm och har två timmar resväg enkel hem) bara för att mäta nackspalt och titta på Krypet igen. Krypet sov denna gång, med hakan ned mot bröstet. Jag fick hosta och harkla och ha mig så han skulle lyfta huvudet för att hon skulle mäta. Det ville sig inte. Hon spelade in film och sedan fick jag gå ut. Hon kallade in den andra operatören så de gick igenom bilder och film på Krypet tillsammans, de enades om en nackspalt om 1,8mm efter att ha dubbel och trippelkollat. Till slut fick vi en riskfaktor på 1:13000. :-)
19 december var det dags för RUL. Då var jag i 18+3 (18+2 enligt RUL men samma beräknade förlossningdag, 19 maj 2013!). Krypet sträckte på sig, gäspade, petade i näsan, pressade med fötter och huvudet. Hade hjärta som slog, lillhjärna på plats. Vi frågade om det fortfarande var en pojke. Hm sa hon, ser ut som tre veck härframme... Sedan vände hon UL-prylen och såg i profil. Då stack det upp "ett finger" därnere. Haha, ja såvida Krypet inte har en extra hand därnere är det en snopp, det vill säga en liten pojke! :-) Ja det var ungefär vad vi kunde se. Bilderna var suddiga och dåliga i övrigt.
Så blev det jul. En jul som firades hemma i lugn och ro. I mellandagarna var vi åter till barnmorskan. Fick lyssna på Krypets hjärtljud, Krypet som sparkade efter dopplern. Tycker han inte om! :-)
Nu sitter vi här på årets sista dag. Jag är trött. Jag har varit gravid åtta månader under 2012. Jag är lite less på det nu, som ni säkert förstår. Jag har precis gått in i halvtid, 4 ½ månad kvar till förlossningen. Krypet varken syns eller känns eftersom livmodern är bakåtlutad och moderkakan är framtill men han finns därinne! Foglossningen och alla ultraljud säger att det bor en bebis i mig. Ett Kryp, ett mirakel. Ett mirakel som ska fortsätta och i maj 2013 bli en bebis. Vårt älskade efterlängtade barn! <3
[image1]
[image2]
[image3]
Fick träffa en äldre manlig gyn, en gammal ungersk farbror, så min man och han kom genast överens. Förklarade att min mens varit sen och jag nu blödde men att det inte kändes som mens, mest på lukten. Så jag fick klättra upp i gynstolen, bad om ursäkt för allt blod (det är pinsamt nog ändå att ligga där tycker jag). Och efter lite klämmande på mig blev det vul, livmodertappen var stängd och hård. Och där, på skärmen... fick vi se en liten ärta!!! 6+4 visade mätningen men vi såg inga hjärtslag. Han bokade in en ny tid en vecka senare och sa att man ibland inte ser hjärtat så där tidigt, och att jag skulle vila, inte lyfta, inget sex, ingenting, och åka in till akuten om jag inte slutade blöda.
Men sluta blöda gjorde jag. En dag senare var det inget blod på bindan längre. Så blev det äntligen torsdag igen och vi åkte in och tittade på Ärtan igen. Och den här gången slog hjärtat därinne! Åh lycka!! Mirakel! Sju och ett halvt år efter att jag slutat ta mina p-piller, två år efter att kvinnlig gyn sagt åt mig att jag nog inte kan bli mamma eftersom jag har "stor äggstockar" (vilket den manliga gyn:en, den fd överläkaren på förlossningen, inte såg något av alls!) - var det ÄNTLIGEN något som levde i mig. Vårt mirakel! Vår älskade, älskade ärta!
Här hade 2012 kunnat fortsätta riktigt bra. Men det gjorde det inte. V10+1 låg jag på golvet i vardagsrummet och hade ont i magen. Mådde urk och hade sjukanmält mig. När maken kom hem från jobbet började jag blöda igen. Åkte in till akuten direkt och fick nästan genast komma in i ett rum. Kom en liten kvinnlig syriansk gynkvinna, världens goaste. Hon kramade min hand, stöttade och peppade, och så tittade vi på VUL. Och Ärtans hjärta slog fortfarande därinne!
Hon sjukskrev mig ytterligare två veckor, sa att jag kanske blöder några dagar men har det inte slutat blöda om fyra dagar får jag komma tillbaka. Jag blödde i tre dagar till. När helgen kom kändes det dock... fel. Svårförklarat men jag kände mig inte gravid längre. På måndagmorgonen ringde jag åter gynmottagningen och fick komma in och träffa den andra gynekologen där. Han kunde kallt konstatera att det inte längre fanns några hjärtslag hos Ärtan längre... Fick remisser för provtagning av hormonnivåer (två stycken med tre dagars mellanrum) och en ny tid hos min ordinarie gyn därefter.
Jag tog mig ut på gatan innan tårarna började forsa. Tog en halvtimme innan jag klarade av att köra vidare till sjukhuset för provtagningen. Även där började jag gråta. Världens gulligaste undersköterska, Jessica tog hand om mig. Några dagar senare satt vi där igen för provtagning och då fick jag komma in till henne direkt, fastän det inte var mitt könummer. Åter hos min gyn visade proverna mycket riktigt att graviditen var avslutad. Hormonnivån hade mer än halverats på tre dagar och när han gjorde nytt vul hade embryot dragit ihop sig, typ börjat skrumpna.
En vecka senare blev jag skrapad. En både hemsk och fin upplevelse. Tjejerna på avdelningen var jättegoa, och jag blödde bara några timmar efteråt. Sedan att jag hade migrän efter sömnlös natt, att gyndoktorn som opererade inte ens hälsade på mig innan och operationen var tre timmar försenad var en annan sak. Mars började med tårar.
Det kom aldrig någon mens efter skrapningen. När mensen inte kom i månadskiftet köpte jag först graviditetstester som var negativa, sedan ägglossningstester. Dagen efter att jag och maken haft det mysigt var ett av äl-testerna plötsligt positivt! Bara så där. När jag var på koll på vårdcentralen en dryg vecka senare tog min doktor graviditetstest på mig. Och det var positivt! Hoppsan. Då skulle jag varit i 3+3. Bara en vecka senare började jag tyvärr blöda igen. Med facit i hand skulle vi verkligen låtit livmodern vänta de tre månader som gyn rekommenderade efter skrapningen. Jag blödde i 18 dagar. Efter 13, den 13 maj, fick jag missfall. Var ute och gick med maken och kameror i ett av våra naturreservat när jag vek mig dubbel av smärta. Tog två steg till, och vek mig dubbel igen. Sedan kände jag hur något "pressades ur mig". Sa till maken att nu fick jag nog missfall, så han hjälpte mig till bilen och så åkte vi direkt hem. Lyckligtvis hade jag ju binda på mig eftersom jag redan blött lite i flera dagar. Väl hemma satte jag mig på toa och drog ned byxorna... Och där låg vad som skulle blivit ett barn. Lite större än ett ägg - alltihop på en gång. En klump i mitten och sedan som ett blodigt, trådigt ägg runtom. Bara sådär, allt på en gång. Jag var lite fascinerad över denna geletrådiga blodklump men sedan slängde vi den. Några dagar senare åkte jag till min gyn för koll. Allt hade kommit ut och nu fick jag verkligen strikta order om att vänta, låta kroppen läka.
Så det gjorde vi. Fick mens i juni och juli. Semestern sista veckan i juli inföll med ägglossningen så vi hade sex varje dag i åtta dagar. Visade sig 11 augusti att vi inte lyckats - då kom mensen. Kanske hade det inte kommit något ägg? vem vet. Runt 20:e augusti började jag ta äl-testerna som jag hade kvar. På söndagmorgonen den 26 augusti fick vi en glad gubbe, vilken tur att vi myst kvällen innan! :-) Det gick några veckor, mådde urk, som jag ofta gör, stressade med ny praktik, möten hos AF och fick en ny doktor på vårdcentralen. 11 september hade jag möte med AF och 12:e hade jag tid på vårdcentralen. På morgonen den 12:e september fick jag ett fint positivt graviditetstest! :-) Hade inte sovit något men det var en glad Zombie som en timme senare träffade min nya doktor på vårdcentralen. :-)
Veckorna gick, började känna mig gravid, brösten blev ömma, mådde lite illa då och då. Så plötsligt en dag fick jag blod på pappret när jag torkade mig efter att ha kissat. Humöret dök. Jag bara skrek. Maken fick komma in och titta. Sedan började vi gråta. Var då i 6+0. Morgonen efter ringde jag min gynmottagning och bokade in en tid hos min gyn några dagar senare. Det var två väldigt nervösa människor som klev in på hans mottagning klockan åtta på morgonen den onsdagen. Men det vi fick se var en liten skalbagge, ett Kryp, med pickande hjärta! <3 Blev sjukskriven en månad, order om att komma tillbaka om blödningarna blev värre, eller åka till akuten.
Några dagar senare kom den där hostan som jag nu haft hela hösten. Vårdcentralen konstaterade virus, inget att göra. På måndagen efter (7+1) började jag blöda mer igen och eftersom min gyn inte jobbar måndagar åkte vi till akuten. fick träffa en blond kvinna denna gång (minns inte namnet) och där på vul fick vi se TVÅ fostersäckar!!! Den ena var dock tom, men i den andra pickade Krypets hjärta fortfarande så fint! Älskade, älskade Krypet! <3
Med Ärtan hade jag skrivit in mig på en MVC som jag blivit rekommenderad men de var hemska där, stöttade ingenting och var faktiskt rent otrevliga. Inskrivningen började ex med publik invägning vid entrén.... Bara för att jag är tjockis betyder inte det att jag inte har känslor, och vägas inför publik är verkligen INTE min grej, kände mig djupt förödmjukad. Så nu rotade jag runt tills jag hittade en annan bm att skriva in mig hos, en som dessutom hade både hemförlossning och hemlik förlossning på BB, dvs att hon följer med och är den som tar hand om förlossningen. Vi skrev in oss där i v9, vi har inte ångrat oss. Min BM, Carina, tror visserligen mycket på naturens egna krafter vid förlossning, hyberbirthing, akupunktur, ja hon har till och med en Budda på sin mottagning - men vi känner oss trygga med henne, vi känner att visst, hon kostar, men hon vet vad hon pratar om. :-) Redan några dagar senare började foglossningen, ingen rolig historia men med ny mjukare säng försvann iallafall foglossningen runt svanskotan, däremot kom den i blygbenet några veckor senare, och den har jag ännu kvar, lite värre för varje vecka...
I vecka 11+3 hade jag återbesök hos min gyn. Blödningarna hade avtagit nu och var nästan obefintliga. Min gamla gubbgyn kunde bara konstatera att Krypets lilla hjärta pickade på därinne! <3 Vi fick se en liten sprattelgubbe, armar och ben rakt ut från kroppen, som de här små träfigurerna man hängde på väggen som barn, med snöre i som man drog i för att få armar och ben och sprattla! Han noterade också det där paketet mellan benen och sa att "Det här är nog en liten pojke". Vi log stort, både jag maken och gyn! Vi avslutade besöket med att säga "vi ses om ett år". :-) För då ungefär skulle det bli lagom med koll ett par månader efter förlossning... :-)
Veckan efter var det KUB. Fick gå dit själv eftersom tiden var uselt placerad och maken inte kunde ta heldag ledigt från jobbet (han jobbar i Stockholm och har två timmar resväg enkel hem) bara för att mäta nackspalt och titta på Krypet igen. Krypet sov denna gång, med hakan ned mot bröstet. Jag fick hosta och harkla och ha mig så han skulle lyfta huvudet för att hon skulle mäta. Det ville sig inte. Hon spelade in film och sedan fick jag gå ut. Hon kallade in den andra operatören så de gick igenom bilder och film på Krypet tillsammans, de enades om en nackspalt om 1,8mm efter att ha dubbel och trippelkollat. Till slut fick vi en riskfaktor på 1:13000. :-)
19 december var det dags för RUL. Då var jag i 18+3 (18+2 enligt RUL men samma beräknade förlossningdag, 19 maj 2013!). Krypet sträckte på sig, gäspade, petade i näsan, pressade med fötter och huvudet. Hade hjärta som slog, lillhjärna på plats. Vi frågade om det fortfarande var en pojke. Hm sa hon, ser ut som tre veck härframme... Sedan vände hon UL-prylen och såg i profil. Då stack det upp "ett finger" därnere. Haha, ja såvida Krypet inte har en extra hand därnere är det en snopp, det vill säga en liten pojke! :-) Ja det var ungefär vad vi kunde se. Bilderna var suddiga och dåliga i övrigt.
Så blev det jul. En jul som firades hemma i lugn och ro. I mellandagarna var vi åter till barnmorskan. Fick lyssna på Krypets hjärtljud, Krypet som sparkade efter dopplern. Tycker han inte om! :-)
Nu sitter vi här på årets sista dag. Jag är trött. Jag har varit gravid åtta månader under 2012. Jag är lite less på det nu, som ni säkert förstår. Jag har precis gått in i halvtid, 4 ½ månad kvar till förlossningen. Krypet varken syns eller känns eftersom livmodern är bakåtlutad och moderkakan är framtill men han finns därinne! Foglossningen och alla ultraljud säger att det bor en bebis i mig. Ett Kryp, ett mirakel. Ett mirakel som ska fortsätta och i maj 2013 bli en bebis. Vårt älskade efterlängtade barn! <3
[image1]
[image2]
[image3]
En dagbok är en personlig berättelse, inte medicinsk rådgivning. Vid frågor om din hälsa eller graviditet – kontakta barnmorska eller ring 1177.